”Det är verkligen på tiden att du bjuder Herr N på en ordentlig middag”, sa min Saltsjöbadsmentor Madame T.

”Med tanke på alla trevliga konjakssejourer i Herr Ns trädgård och ymniga middagar tillsammans med Kristinehamns elit – inte minst den cyklande Majoren- är det hög tid att du läger manken till”.

”Javisst”, svarade jag, som mest brukade bjuda på starka drinkar och snygga oliver, och undrade vad jag skulle trolla fram.

”Jag har redan ett utmärkt förslag. Du ska laga plommonspäckad fläskkarré med en riktigt delikat potatisgratäng. Det är inte det minsta svårt!”

Om så Belsebub själv hade hotat mig med en flodhästpiska skulle jag inte kunna presentera slikt plommonsvin, och jag tittade uppgivet uppåt stjärnorna.

Madame T är självfallet en traktör av rang. Bara hennes kryddförråd är synnerligen imponerande, och påminner mer om en en gigantisk skog av frön, kapslar och för vanliga dödliga helt okända dekokter.

Jag erinrade mig ett uttryck som i min familj har blivit bevingat. I vår ungdom skulle min pappa och min syster vid ett tillfälle komma och hälsa på mig medförande diverse godsaker.

”Hon har väl kryddor, olja och vinäger”, sa min pappa, som visste att jag inte var någon mästerkock.

”Finns det salt får man vara djävligt glad”, sa min syster bistert.

”Vi ska provlaga här ska du få se att det inte är så svårt”, fortsatte Madame T, full av energi. Jag hade hellre erbjudit mig att utföra charader eller läsa dikter på fikonspråk, men det blir man ju inte så mätt av. Nu var det dags för plommonsvin – och ingenting annat.

Ett stycke griskött – oklart om det var bakhasor eller svanskota – var inköpt, och resten fanns säkerligen redan på plats.

Köttet skulle torkas av, kryddas och inte minst punkteras med katrinplommon och vitlök. Jag utförde i enlighet med Madames order, och undan för undan tog plommonsvinet form i ugnen under välluktande utdunstningar. Så var det dags för potatisgratängen. Potatisen skulle skäras tunt, och först kokas i mjölk och grädde. Madame T tog fram en mindre entreprenadmaskin – matberedare av något slag – och potatisskivorna blev som skir tyll. Det här med att koka potatisen i mjölk lät som en bättre måltid ur Barnen från Frostmofjället, men jag höll tand för tunga.

”Hur vet man när det är klart?” frågade jag.

”Vi har ju en termometer som, visar gradantal, och har man gjort det här några gånger så får man en fingertoppskänsla för när det är klart”.

Några gånger tänkte jag och såg framför mig åratal av plommonsvinsövningar.

”Säger du det”, svarade jag.

Så småningom var svinet och gratängen redo för inmundigande, och smakade verkligen läckert.

”Du ser själv vad enkelt det är”, sa Madame T och betraktade förtjust min svettiga nuna och kladdiga fingrar.

Jag gjorde som den berömde greve Moltke, dvs teg på sju språk, men nickade instämmande.

Så var det upp till bevis. Den 3 mars skulle Herr N och Majoren komma på plommonsvinsmiddag, och som den noggranne – och inte minst ängslige – general jag är hade jag ju provlagat såväl svin som gratäng hemma ytterligare en gång med fullgott resultat. Visserligen var jag tvungen att konsultera Madame T per telefon ett antal gånger innan koket var klart, men resultatet var godkänt.

”Det finns tjugo sorters potatis , vilken sort ska jag ha”?

”Måste jag ha en vitlökspress”?

”Det är bara 70 grader (skulle vara 75), men svinet ser ganska svart ut?

Osv osv.

Madame T lotsade mig med fast hand genom en snårig kulinarisk djungel.

Provdukningen var den avslutande knorren. Jag tog fram mina mycket vackra gamla japanska tallrikar och en fin damastduk med matchande servetter. Kände mig något mer hemma i den branschen än i själva matlagningen.

Den 1 mars ringer Majoren – den skurken – och beklagar mycket att han var tvungen att tjänstgöra den 3 mars med hänvisning till Rikets Säkerhet. Jag hade god lust att fråga om han skulle till Gotland och skjuta ryska harpaltar med slangbella, men med tanke på kriget i Ukraina var det kanske inte läge att vara putslustig.

Hela den 3 gick åt till förberedelser. Kvart i sju kom på att jag inte hade någon bra belysning. Mina supermoderna spotlights för läsning passade absolut inte, och min ingrodda ovilja mot taklampor kunde jag nu beklaga. Jag fick plocka in en golvlampa från vardagsrummet, men det var inte helt lyckat.

”Vad mörkt du har ”, kommenterade Herr N när han kom.

Herr N och jag har haft har haft en mycket lång dialog om en takplafond, och nu hade det onekligen inte varit helt fel.

Hur går det med ”plafonden ”, frågade Herr N, som ibland kunde vara en otålig natur.

”Utmärkt”, svarade jag. ”Stadigt framåt, fast med noggrann eftertanke.

Övriga ansträngningar avseende plommonsvinet var dock med beröm godkända av Herr N.

Well, you can’t win them all!