Jag satt i mitt trevliga bibliotek en gråmulen novemberdag och ögnade igenom boktitlarna.

Min tegelstensroman ”Vägskäl” på sexhundrafemtio sidor hade just ”tagit slut”. En mycket bra bok av författaren Jonathan Franzen, som skildrar en familjs öden och äventyr i en förort utanför Chicago på 1950-talet. När man har läst ut en riktigt bra bok känns det alltid som man har förlorat en vän, och en viss tomhet sprider sig i sinnelaget.

Jag fortsatte genom boktitlarna och ögonen fastnade på en underbar gammal klassiker – Hermann Hesses roman Stäppvargen. Det är en själslig självbiografi där författaren, uppfostrad i ett strängt religiöst hem, tar avstånd från sin uppväxtmiljö, och skildrar en konfliktsituation mellan det förfinade intellektuella och de mänskliga basbehoven.

Intressant – människor med någon typ av dubbelnatur har alltid fascinerat mig.

”Dr Jekyll och Mr Hyde – en person som förvandlas från en lågmäld och skötsam person till en en mycket osympatisk varelse, som släpper fram det mest primitiva och brutala i sin natur.

Man kan ta frågeställningen ett steg vidare.

Hur fungerar den mänskliga hjärnan när det som för oss vanliga döda är ganska enkelt, ter sig oöverkomligt för ”ultrapersonen”, och det som vi finner mycket komplicerat hanteras med ett enkelt grepp av densamme.

Jag känner en person med sådana mänskliga drag. Citizen X.

En mycket mångsidig och begåvad person. Extrem språkmänniska, ypperligt sinne för humor och bildad i de sköna konsterna. Levt utomlands.

Men det finns också en påtaglig rastlöshet, ett plågsamt pedanteri och en oförmåga till kompromisser i det dagliga livet. Allt eller inget.

Citizen X hade lätt för att fastna i fixa idéer som det var svårt att hantera.

Vi hade stämt möte på Waldemarsudde för att titta på en utställning av Julia Beck. En fantastisk svensk konstnär (1853-1935) som specialiserade sig på porträtt och landskap. Hon levde större delen av sitt liv i Paris, men tillhörde också en internationell konstnärsgrupp i Grez-sur-Loing.

Vi gick runt i de vackra gamla rummen på Waldemarsudde och njöt av den fina utställningen. Som vanligt hade Citizen X mycket att komma med.

”Jag kommer att tänka på en viss typ av kinesisk konst när jag ser det här. Tuschmåleri från tidig Ming, dvs 1300-1400-tal. Det skissartade, antydda, inte helt utsagda.”

Jag hade inte mycket bidra vad gäller det kinesiska, men tyckte att en betydligt enklare och mer närliggande koppling till de franska impressionisterna var på sin plats.

”Självklart”, svarade Citizen X – om än inte med arrogans, så dock med mycket stor självsäkerhet. CX kan kanske inte precis rubriceras som kultursnobb, men nog rider hon på mycket höga hästar. Och det aningen förargliga är ju att hon alltid har något utöver det vanliga att komma med.

På samma gång som CX är mycket närvarande, finns det tydliga drag av att hon samtidigt är någon annanstans.

”Brukar du borsta tänderna före eller efter duschen på morgonen,” frågade hon när vi drack kaffe. Eftersom jag nu kände CX tämligen väl blev jag inte helt bestört, men frågan var väl ändå lite udda….

Från kinesisk Mingkonst till dagliga tandborstningsrutiner.

Jag svarade att det spelade väl inte så stor roll. Huvudsaken är ju att det blir gjort.

”Vilket underbart enkelt sätt att förhålla sig,” svarade CX. Jag strävar efter att ha en rutin som sitter som berget, men om det inte går kan jag ibland tappa sansen och åka ner till stan och köpa en handväska i ställer för att borsta tänderna!

”På vilket sätt hjälper det?” frågade jag.

”Det ändrar fokus genom flykt från problemet, och omfördelar pressen.”

Här har man en peson som kan diskutera kinesisk konst, citera Fröding och vara superintellektuell, och på samma gång ha stora problem med tandborstningsrutiner.

En ultraperson om någon. Sofistikerade och svåra saker går som ett rinnande vatten, men det allra mest basala kan utgöra stora problem.

Hur det sen kommer sig att basrutiner kan utgöra ett sådant problem, och få detta stolta skepp på kollisionskurs övergår helt och hållet mitt förstånd.

CX är också en otroligt rapp dialogpartner. Om man tror att man kan få sista ordet, så är det i det närmaste omöjligt. Med sitt mycket rika språkbruk, sin allmänbildning och sin förmåga att uttrycka sig drastiskt och skarpt lämnar hon ofta oss andra svarslösa.

På något sätt befinner hon sig i flera världar samtidigt. En högtflygande värld full av konst, ord, originella tankar och en storartad formuleringskonst. Parallellt med detta en gigantisk daglig kamp med det enklaste enkla. Vardagen är ju full av otaliga mindre spännande saker som ska göras, och om det inte blir exakt enligt planerna skapar det mycket stora bekymmer för CX.

Denna ständiga oro i själen känner man när man träffar CX, även om förställningskonsten också är av ett extraordinärt snitt. En rastlös ande som inte har skapat sig en inre frid, trots en otroligt välutrustad verktygslåda.

Man bara önskar att någon av alla utförsgåvor kunde vara mer framgångsrik med att hantera den besvärliga vardagen utan att nagga de sköna konsterna i kanten.

”Vid närmare eftertanke tycker jag att Julia Beck snarare påminner om sen Mingperiod, inte tidig”, avslutade CZ för att avsluta i de högre sfärerna, och lämna det triviala åt sitt öde – för tillfället.