Det var min födelsedag och jag var ute efter en spännande och trevlig dag – självarrangerad givetvis. Uppvaktande blåsorkestrar med balladsångare under balkongen är nu för tiden ett minne blott.

Årstiden är ju spektakulär i rött och guld, och jag cirklade runt på min Värmlandskarta för att hitta något nytt och lockande. Fingret stannade vid Lidetorpsmon i sydöstra delen av landskapet. En fyrtio minuters bilresa.

Lidetorpsmon är en gammal rullstensås från den senaste istiden. De sista isresterna försvann för ca tiotusen år sedan. När isen flyttade på sig fastnade snöblock i den kuperade terrängen och bildade sk dödishål. De flesta har idag blivit små sjöar på botten, men Lidetropsmons dödishål är ovanligt eftersom det inte finns någon sjö på botten, utan myrliknande mark.

Ett utmärkt scenario för min födelsedag: att sitta i ett vackert hedlandskap och kontemplativt blicka ned i ett stiligt dödishål. Livets förgänglighet och historiens vingslag på ett bräde. Kunde inte vara bättre.

Jag gav mig iväg iförd mina nya fina sportskor – ramsvarta med vita sulor och ett orange fartstreck, och hoppades att inte eventuella rävar eller andra skulle skrämmas av skodonens färgprakt. Det går på intet sätt att finna ett par helsvarta skor av den här modellen. Nix, ärtgrönt eller flammande orange ska det vara!

Lidetorpsmon stod det på skylten till en liten skogsväg.

”Here we are”, och efter ett par hundra meter en annan skylt. ”Djupgropen”, dvs dödishålet.

Jag gick upp på åsen genom det fina skogslandskapet, och blickade ut över dödishålet som var cirka 500 meter i diameter. Solljuset silade ner genom barrträden och gav en mystisk dager. Tanken på att enorma isblock baxats fram i naturen för tiotusen år sedan gav den lugna och nästan högtidliga platsen ett overkligt skimmer.

”Naturen är den absolut förnämsta konstnären”, tänkte jag för mig själv när jag stegade fram på dödishålets rand på mjuka barr iförd fula, men mycket sköna skor.

Efter att ha gått runt dödishålet var jag fylld till brädden med fin natur och svindlande forntidshistoria.

Nu var det dags för rairai.

Rairai i den här kontexten betyder kaffe i Degerfors.

Degerfors är ett mellanstort samhälle några mil sydväst om Karlskoga. Orten är känd för ett mycket idogt fotbollslag (dock inte säker på att det har gått så bra – mitt intresse för lokala svenska klubbar är begränsat). I övrigt finns det inte så mycket spektakulärt att andra till ortens försvar. I Sverige har vi från senare delen av nittonhundratalet och framåt haft en underbar förmåga att bygga trista samhällen enligt givna koncept.

Riv alla gamla hus och bygg nytt. Coop i centrum i murrig och nedsliten betong, granne med socialkontoret i om möjligt ännu murrigare utförande. Något stackars gammalt fint hus har kanske blivit kvar, men ser mest öde och sorgset ut i den riktigt fula och påvra cementskogen.

Jag körde in i centrum på den synnerligen förutsägbara huvudgatan, men fick till min stora förvåning se en svart, mycket blank bil, med en stor skylt på taket. Skylten föreställde en kvinna i vilande position, utförd i ett gult skissande manér. Svårt att avgöra vad det var exakt, men det var helt klart att det inte var reklam för Mulles Dagis eller Hassans Grönsaker.

”Colluseum Club” stod det på bilen i stora bokstäver.

”Hm”, tänkte jag. Undrar om Degerfors vill anspela på den anrika arenan Colosseum i det antika Rom (felstavningen får man väl i så fall tillskriva bristen på kunskap om antiken i Degerfors kommun, eller en konsults idé om att ”piffa till” den gamla gladiatorarenan och ge den en modern ”touch of Degerfors”). Tveksamt resultat……

En djärvare tanke är förstås att Colluseum Club sysslade med nattens övningar, och erbjöd fala damer till de gossar från skogen som kunde betala.

Tanken på en mörk lokal inredd i lila och gredelint, sammetsgardiner med tofsar, gyllene räcken på trapporna upp mot de slutna rummen, röda heltäckningsmattor, och en Madame som radade upp sina damer i branschen, var aningen udda för det lilla samhället.

Lisette, Nina och Babette kom nerför trappan i tajta, glimrande och minimala utstyrslar.

”Kom flickor. Kunderna väntar”.

Arena eller Nattklubb. Det spörs.

Gladiatorspelen i det antika Rom erbjöd strider mellan människor och djur eller gladiatorerna emellan. Kejsaren var självfallet hedersgäst, och fick det stora nöjet att göra tummen upp eller ned för de överlevande på scenen.

Hur skulle gladiatorspel omformas i den trivsamma värmländska myllan?

Jag begrundade dessa olika vilda scenarier under det att jag tuffade fram på huvudgatan.

En scen ur en gammal Bondfilm – dagens gladiatorspel måhända – kom osökt upp i mitt huvud. James Bond hade med kylig elegans gjort processen kort på sin ärkefiende. För att fullborda uppgiften rullades den onde fienden på en bår ner i ett cementbad för att aldrig återuppstå. Det bubblade i den brungrå cementen, och Bond torkade lätt av sina händer på den fläckfria, skinande smokingen. Scenen avslutades med följande kärnfulla uttryck:

”Welcome to hell, Blofeld”.

Hur det än förhöll sig med Colluseum Club fanns det outforskade dunkla djup.

Jag hoppades att jag inte skulle bli besviken.

/Fortsättning följer/