”Det var två herrar Montgomery

som tyckte så mycket om Pommery,

men gav man dem vatten, sa de: fy katten,

det är ju sånt som folk omkommer i”.

En kärnfull och mycket vis limerick som min pappa lärde mig i unga år.

Två synnerligen kloka herrar stod bakom denna limerick, och förvisso har Monsieur Pommery ibland varit en riktigt bon ami.

Nu är det ju så att det finns kloka herrar av olika snitt. Jag känner två av utmärkt virke. Herr P och Herr S, som likt Monsieur Pommery har en en mycket god förmåga att höja temperaturen och ingjuta livslust hos icke överoptimistiska. Vi tycker om att diskutera livets tyngre frågor. I grunden är vi självfallet synnerligen glada laxar.

Vi är med i en diskussionsklubb – ”Make the most of your life”. Ett hedervärt och mångfasetterat motto. Vi är naturligtvis de mest briljanta deltagarna, men det finns andra också. Herr S är en empatisk man och vill ha ett inkluderande upplägg. Herr P är en skamlös rackare, och liksom jag inte så intresserad av de stora grupperna utan mest av mer högtflygande stjärnor – dvs oss själva.

Vi hade olika roller i gruppen. Herr P förordar att bölder skulle skäras upp med ett resolut knivingrepp. Herr S lirkar med mild hand fram praktiska lösningar baserade på den verkliga kontexten. Jag agerar tungsint melankoliker med en vass tunga.

”Ibland blir dagarna så långa och tråkiga”, säger jag.

”Du borde skaffa ett intresse eller en riktig utmaning”, svarade Herr P. ”Bo i Norrland ett par veckor utan någonting och arbeta hårt för att överleva. Du hinner inte analysera och överintellektualisera din tillvaro då”.

Tanken på att gå ut i svinkylan och fälla träd till brasan och jaga björn för att få middag tycktes på något sätt rätt avlägsen min ide om vad som skulle ”lyfta dagen”.

”Jag kan läsa James Joyces Odysseus baklänges”, svarade jag. ”Det är också en utmaning, men inte lika kallt om fötterna”.

Herr S som definitivt är den av oss som står stadigast på marken, föreslog att jag skulle försöka med någonting annat.

”Tänk dig att du går på en buss. Den svarta tråkighetsdemonen sitter längst bak. Han kommer inte att försvinna vad du än gör. Vi kan kalla honom Doktor Mabuse, en känd rollfigur från 1920-talet. En mycket hänsynslös brottsling och kriminellt geni. Han intalar dig hela tiden att det är en tung och ångestfull dag. Ignorera Dr. Mabuse, och visa att hans inflytande inte är så stort; att han inte spelar någon tung roll. Du har själv bestämt att dagen inte är tråkig. Visa att det är du som bestämmer”.

”Hur gör man det? frågade jag.

”Man försöker inte eliminera Dr. Mabuse. Gör honom till en del av ditt liv, som inte går att undgå. Men se till att han inte tar över showen.

Det lät också ganska komplicerat.

”Finns det inga genvägar”, frågade jag. Eremitliv i Norrland eller kriminella busar som en del av vardagen!

”Har du inget knark så man går på händerna”, frågade jag Herr P som bl a driver en karamellfabrik.

”Kanske inte går på händerna, men möjligtvis öppnar dörren till din förgyllda bur”, genmälde Herr P kryptiskt.

Vi lekte ofta den här leken i sällskapet. Jag spelade den tungsinta och överanalyserande typen, och Herrar P och S hade mer kurativa roller. Alla hade vi naturligtvis den nobla och filantropiska ambitionen att lyfta mänskligheten till högre rymder.

Många mycket bra idéer och ett välgrundat intresse för olika aspekter av livet frodades i det illustra sällskapet.

Två herrar med en grundmurad optimism, och ett ständigt flöde av goda idéer för att hjälpa tunguserna på traven i stället för att hänge sig åt ruelse och ånger.

Dessa förträffliga herrar vann ofta de iscensatta spelen i sällskapet, och jag fick putsa pälsen och ladda för nya drabbningar. Allt för mitt eget bästa självfallet.

Herrar P och S – The Troublesome Twosome – ständiga kombattanter och mycket goda vänner.