Jag hade haft en trevlig långhelg i Stockholm med god vänner, teater, konsert, shopping och mycket god mat. Sista eftermiddagen var vikt för väninnan B i Farsta Centrum, och senare på kvällen skulle jag träffa väninnan U på en innekrog på Söder. Fullt program således.

Efter god sushi i Farsta Centrum strosade vi runt i alla möjliga och omöjliga affärer och köpte designade solglasögon, prickiga strumpor, T-shirt med flodhästmotiv och en trave ”blod och bröst”, dvs deckare i hårdkokt amerikansk stil – livsviktiga saker för god överlevnad!

Vi skiljdes åt efter en trevlig eftermiddag, och jag tog tunnelbanan till stan. Jag gick av vid Skanstull för att se vad som hänt i det området sedan sist. Massor av barer med sportinriktning om man känner sig på det humöret. Såg en riktigt fin sylta med högljudda sportfans och skummande ölsejdlar. Varför inte – livet kan ju inte bara bestå av Shakespeares Macbeth och Haydns stråkkvartetter!

Jag hade lite tid tills mötet med U, så – tro det eller ej – jag stegade in med högburet huvud – och beställde ett glas vitt vin. Hittade en barstol med utsikt över publikum och två tv-apparater. På den ena visades fotboll – svenska lag – och på den andra ishockey. En sport i min smak. Match mellan Finland och Sverige i Beijer Hockey Games. Spännande – Finland har varit suveränt de senaste åren, under det att Sverige tyvärr har rört sig bland de mer nesliga adjektiven.

Jag smuttade på mitt vin, tittade på spännande ishockey och studerade folkhavet. Massor av vikingar i grönvita utstyrslar (Hammarbyfans om man händelsevis var okunnig om det). De blåsvarta tatueringarna såg ut som rörliga bilder i det yviga gestikulerandet. Själv saknar jag totalt lagkänsla, och alla ansatser till ett kollektivt supportande är mig fullkomligt främmande. Den här baren – ”Söders Bästa Ölhund” – var bräddad med folk som tyckte annorlunda.

Plötsligt försvann ishockeyn och det blev fotboll på båda tv-apparaterna. Jag frågade servitrisen – en dam av robust virke som säkerligen klarade av det mesta.

”Vad hände med ishockeyn”, frågade jag.

Hon tittade på mig som om jag kom från yttre rymden och svarade: ”Det är final i fotboll” .

”Vad skulle det vara för final”, frågade jag. Den frågan kan jag garantera att hon aldrig fått tidigare,

Hon iakttog mig mycket noggrant, tittade på mitt glas och hela min apparation, och kände säkert ett visst mått av osäker mark under fötterna. Var jag ute efter att skämta, var jag imbecill eller ännu värre – downright okunnig om en av årets centrala händelser i denna folksport.

”Det är slutspel i allsvenskan”, svarade hon kyligt och aningen avmätt.

Jag vågade inte fråga vilka lag som spelade – då skulle jag säkert åkt ut eller fått stryk av de grönklädda, som hade eldat upp sig alltmer inför matchen. Jag utgick ifrån att Hammarby var det ena laget. Javisst – ett grönt gäng kom in på planen, och samtidigt stegade rödklädda gubbar in. Det visade sig vara Kalmar FF. Jag hade ingen aning om att Kalmar överhuvudtaget hade ett fotbollslag, men jag ansåg det klokast att inte fråga någon där om ytterligare detaljer.

Baren var fylld till sista plats, och sorlet och pratet och hejaropen var öronbedövande.

Jag skulle ju vidare och träffa U, men så fick jag för mig att jag skulle sitta kvar, och för första gången titta på en final i allsvenskan trots att fotboll inte är min favoritgren. Tillfälle ges ju inte varje dag, och jag var definitivt på rätt ställe för ett slikt evenemang.

Nu ska ni få höra vad somliga tar sig för! Jag ringer till väninna U och säger att jag inte mår bra, utan ska ta mig tillbaka till mitt hotell och ta igen mig. Sorry, kära vän.

Jag kände mig i toppform över att ha hittat en bra lösning, och lyckades totalt förtränga att jag ljugit för en god vän, och parkerat mig på en billig sylta full med ölpöbel för att titta på en sport som inte låg mig särskilt varmt om hjärtat. Jag beställde glatt ett glas vin till.

Servitrisen kom med mitt vin och sa. – som till en femåring – nu börjar matchen mellan Hammarby och Kalmar.

Om tanten börjar fråga fansen om vilka som spelar blir det nog råkurr, tänkte hon, och förekom på ett elegant sätt ett sådant scenario.

Matchen var igång och publiken också. En grön spelare dröp till marken som en klubbad häst.

”Det borde bli varning”, gormade ett rödbrusigt fans. Stor karl med yvigt rött hår och eld i blicken. Hammarbytröjan satt åt rejält om ölkaggen.

Han fäktade fram och tillbaks och var ursinnig.

”Jävla sopa till domare”, fräste han och strök ölfradgan från läppen.

”En Falcon till Jenny”!

En liten snipig polare höll med, men såg mer ut som mygg bredvid giganten.

Så kom det första dråpslaget. Ett noll till Kalmar FF.

”Hur är det möjligt, det är inte sant”, rasade resen.

”Kom igen, in med bollfan”.

Min rödbrusige gigant tyckte att det var dags att att höja stämningen lite grann, och beställde in en Jägermeister som tillbehör. Jag försökte se deltagande ut å Hammarbys vägnar, men det kanske inte var helt framgångsrikt.

Den store kastade ett getöga åt mitt håll.

”Vad fan gör du här”?

Ganska bra fråga onekligen…

Jag tänkte ta upp min bok ur väskan och läsa lite för att gjuta olja på vågorna. Men jag är inte säker på att Salman Rushdies Satansverserna skulle bidra till försoning, så jag lät saken bero.

Dyster dag för Hammarby. Två noll.

”Förnedring, förnedring”, skreks det från alla håll och kanter.

Baren tömdes så sakteliga under dystra miner och hängande huvuden. En sorgens dag för De Gröna.

Jag begav mig till mitt hotell och lät det hela sjunka in. Inte varje dag man kan uppleva sådana äventyr.

Jag sjönk ner på Best Westerns bolstervar och slöt ögonen.

Allt det här är sant.