Jag hade skaffat ett abonnemang på konserthuset för en serie med kammarmusik. Fyra stråkkvartetter under våren 2022. Jag är mycket intresserad av musik, och kammarmusik är en favoritgren. Ett slags musikens ”innersta väsen”. Konserthuset hade satsat på relativt nyetablerade stråkkvartetter under mottot ”Rising Stars”. Ett mycket blandat program – äldre och nyare musik – och genomförande i den vackra Grünewaldsalen på Konserthuset. Det här såg jag verkligen fram emot.

Allt detta skulle avnjutas i förnämligt sällskap. En synnerligen god vän, Madame T, skulle vara kunnigt sällskap, och också se till att jag uppförde mig väl i de eleganta salongerna. Man vet ju aldrig hur mycket det rustika har tagit över efter ett par år i ett skogslandskap, och kan göra för framtoningen i de exklusivare salongerna!

Så var det då dags. Jag hade packat en hyfsat stram svart mundering, och lämnat det grovkorniga snuset hemma.

Dagens program skulle exekveras av en kvartett med det enkla namnet ”Simply Quartet. En kinesisk herre på första violin, en österrikisk dam på andra violin, ännu en kines på viola och slutligen en norrman på cello. Vilken härlig internationell cocktail!

Vi väntade på hissen upp till Grünewaldsalen. Mer världsliga problem kom genast i dagen. och störde den upphöjda musikens atmosfär. En äldre herre hade separata bevis för sina tre coronavaccinationer, och blev uppmanad att visa det speciella vaccinpasset. Han svarade vresigt att det här var samma sak, men vakten svarade att så inte var fallet. Den gamle brusade upp något mer och anförde i ett högre tonläge ett de skulle göra ett undantag. På frågan om mannen hade telefon svarades det bryskt nej. Vi lämnade denna livliga diskussion och tog hissen upp. Mannen kunde vi senare se i salongen vänligen eskorterad av en ung dam från Husets personal- så tydligen hade han fått sin vilja igenom. Antingen genom att ta fram en liten handpistol eller använda sig av den extraordinära charmen….. Dock tveksamt om det var det starkaste kortet i den gentlemannens repertoar.

Han satt rak i ryggen och blickade segervisst ut över ett litet – men dock – publikhav.

Om någon hade sagt för ett antal år sedan – väldigt många förvisso – att en av världens främsta pianister kommer från Kina, så skulle säkerligen den klassiska musikvärlden ha slagits av häpnad.

I dagens globala samhälle har det naturligtvis ändrats, och nu finns inga gränser längre. Madame T hävdade att asiater har ett annorlunda sätt att tolka musiken. Jag hade inte själv riktigt tänkt i de banorna, men lovade mig själv att jag hemma skulle rada upp olika inspelningar av samma musik och se om jag kunde hör denna skillnad. Tilläggas kan att Madame Ts ord väger tungt – en betydligt mer musikkunnig person än jag själv.

En intressant tanke – i den yttersta förlängningen – är dock att föreställa sig en västerländsk artist i den kinesiska Pekingoperan. Kanske aningen inkorrekt att jämföra västerländsk musik som spridits över hela världen med Pekingoperan som är en smal, mycket exklusiv gren på det kinesiska kulturträdet. Men tanken roar…..

Tänk er tenoren Jonas Kaufmannn – vår tids superstjärna inom operavärlden- som en av Pekingoperans galjonsroller Kung Markatta i sagodramat Färden till Västern. Den karismatiske Kaufmann i mycket tung teatersminkning och enastående prålig, kinesisk dräktprakt framförande Pekingoperans drama med högt pitchade röstlägen och ett – för västerländska öron – ofta monotont verkande instrumentackompanjemang.

Dagens situation är att ett antal solister i världsklass kommer från Östra Asien: Pianisterna Lang-Lang och Yuja Wang, båda från Kina, och cellisten Yo-Yo-Ma, kinesamerikan, för att nämna några.

När man tittade på den här stråkkvartetten eggades fantasin. En reserverad kines från södra Kina, en korrekt avmätt dam från wienklassicismens och stråkkvartetternas hemland, Wien, en svängig kines från Shanghai och en lintott med lusevamsanda från den nordnorska kusten. Det behövdes knappast någon musik.

Men musik var utlovad. Mozart, Dvorak och en samtida kompositör från Österrike, Lacherstorfer.

Genomsnittsåldern i publiken var runt 70 och om man tröttnade på scenen kunde man roa sig med att betrakta publiken. En gentleman några rader framför oss var farligt nära att somna, och vajade fram och tillbaks på sin stol – som en metronom – men lyckades hålla balansen. Vår vän med coronaintygen hade lutat sig bakåt och betraktade scenen med halvöppen mun. Han hade placerat sin käpp framför sig som en skyddssköld. Vem vet om någon illasinnad betongadministratör skulle skulle ifrågasätta hans absolut självklara rätt att vara där – coronapass eller inte. Bakom oss satt en nyter 80-åring med sidenscarf om halsen, glasögon med krokodilmönstrade bågar och välansat skägg. När vi väntade på att det hela skulle börja, avfyrade vår elegante dandy en busvissling i världsklass.

Konserten inleddes med Mozarts Dissonanskvartett; mer wienklassicistiskt kan det knappast bli. Det är en av Mozarts sex kända stråkkvartetter som skrevs för att hedra mästaren och mentorn Haydn. Mycket välkänd musik med wienklassicismens typiska inslag av balans, klarhet och melodisk skönhet. Här finns dock ett kort inslag av dissonans i inledningen. Pikant tycker vi, men upprörande för samtidens recensenter, rotade i 1780-talets kulturmylla.

Kinesen från Shanghai utmärkte sig för ett synnerligen livaktigt sätt att spela. Han var lång och gänglig och deltog med hela sin kropp i spelandet. Det var som om stolen var för liten för honom. Stråken högt upp i luften, livlig benföring och ett ständigt växlande ansiktsuttryck. Han var ett med sin musik. Med jämna mellanrum flashade han ett härligt leende mot sin publik. De övriga tre hade en betydligt mer ”klassisk” framtoning. Försteviolinisten, som var ”ordningsman”, försökte hålla minutiös ordning på sina bångstyriga notpapper, och hjälpte också andreviolinisten med notstället genom en och annan förstulen handräckning. Madame T och jag tittade på varandra och skrattade gott. Här var det lika mycket teater som musik.

Det samtida inslaget var komponerat av Julia Lacherstorfer från Österrike och var specialskrivet för ensemblen Simply Quartet. Det utfördes på ett intressant sätt. Under musikens gång presenterade sig de olika musikerna muntligt med musiken som bakgrund. Den reserverade kinesen från södra Kina förtäljde om traditionell teskörd när han var barn. Hårt arbete, långa dagar och traditionella kinesiska sånger. Den österrikiske andreviolonisten skildrade wienklassicismens hjärtland, och hur de musikaliska traditionerna format hennes liv. Cellisten från Nordnorge berättade om hur viktigt havet, ljuset och vågornas ständiga konsert varit i hans musikliv. Hans musiklärare hade till och med sagt att han på sin begravning ville höra vattnets brus. Vår estradör från Shanghai berättade om en barndom full av underbart oansvarig lek och fotboll med grannområdets barn. En dag hade hans mamma tyckt att nu var det färdiglekt. Dags att börja lära sig ett instrument. Han höll upp sin viola och log skälmskt.

Ett originellt och mycket underhållande inslag i en i övrigt klassisk konsert, som avlutades med Dvorak och ett steg in mot romantikens tidevarv.

Vi – de ålderstigna – samlade oss alla inför ett unisont hyllande av dessa multikulturella ”rising stars”.

En i sanning härlig afton!