Det var en septemberdag – inte kristallklar och solig – snarare halvmulen och med regnet hängande i luften. Det var också min födelsedag. Jag satt med mitt morgonkaffe, som är en lång procedur, och funderade på dagens upplägg. Musiktrion som skulle hylla mig under min balkong lyste med sin frånvaro, och inga andra hurrarop skallade heller.

Jag fick trösta mig med en spektakulär nyhet i min morgonläsning, The Guardian. Jag trodde knappast mina ögon när tidningen just denna dag hade att förtälja att åtminstone en australiensisk soldat fann det lämpligt att dricka öl ur en benprotes från en fallen soldat i Afghanistan! Den glada aussien höll upp protesen som en krigstrofé, och tog djupa klunkar av det härliga ölet!

Till saken hör att det var en kinesisk websight som först lyft denna groteska bild, och påvisat vilka veritabla svinpälsar vi västerlänningar är. Australien sökte gjuta olja på vågorna genom olika genmälen i internationell press, men hur lyckosamt det blev är tveksamt…

Jag gör en utflykt med Lulabelle (min bil) runt Fryken tänkte jag, och återvände till mitt stillsamma liv på landet. Övernattning i Torsby. Jag googlade på hotell och fastnade för hotell Björnidet; ett stiligt och förpliktigande namn. Funderade på om man skulle uppträda i björnfäll eller behövde ta med sig eget vindskydd, men avhöll mig tursamt nog från att ringa och fråga.

Arvika -Åmotfors -Eda skans- Charlottenberg – Gräsmark – Torsby – Sunne – Arvika igen – Fryksdalen – Glava – Grums. Resrutten var klar.

Så bar det av. Första anhalt – det fina Rackstadsmuseet i Arvika. Herbert Sjöberg har i målande ordalag beskrivit konstnärskolonin. Skulptören Christian Eriksson var navet i kolonin som i övrigt såg många härliga personligheter. Fjaestad med det enastående landskapsmåleriet – i synnerhet snö, färgvisionären Björn Ahlgrensson, landskapisten Fritz Lindström för att nämna några få.

Lindström lär dessutom ha varit mycket kvick och slagfärdig, och har beskrivit Erikssons galanta franska hustru som en ”orkidé i ett potatisland”. Pas mal!

Nästa anhalt var Eda Skans, och på vägen dit en minnessten rest över huvudpersonen bland 1809 års män, Georg Adlersparre. Stenen finns mellan Eda Skans och Åmotfors på en gård som heter Sofielund – tydligt poängterat av min mentor Herr N, när jag vid ett tidigare tillfälle slarvigt föreslagit Eda Skans för stenens plats.

Herr N har ytterligare förgyllt scenen genom att berätta att den tunga stenen lär har dragits över Bysjöns is för att slutligen komma på rätt plats. Vad gäller slika upplysningar är Herr Ns trovärdighet att likna vid självaste urberget.

Jag kom till Skansen utan att ha hittat stenen. Eda Skans har en lång och händelserik historia. Skansen uppfördes 1657 som en del av det svenska försvaret mot Norge i samband med Karl X Gustavs krig mot Danmark-Norge. Skansen har sedan sin tillblivelse upprustats ett antal gånger. 1842 skänkte kronan bort marken. Idag är det ett kulturhistoriskt minnesmärke och uppvisar några kanoner,informationsplaketter och kartor. Platsen är enastående vacker med utsikt över Bysjön och blånande berg.

Vid Skansen stötte jag på en munter norrbagge som satt i sin bil och åt medhavd matsäck. Han berättade vad han gjorde på Skansen, men huruvida det handlade om skogsröjning eller möjligtvis mineralprospektering framgick inte med glasklar tydlighet.

Jag frågade om Adlersparres sten vilken jag missat på vägen från Åmotfors och Eda Skans, och han erkände att det var svårt att hitta den, men gav klara instruktioner mellan leverpastejtuggorna.

Så efter ett visst kryssande mellan Åmotfors och Eda Skans, hittade jag den imponerande stenen som har en lustig placering bakom ett boningshus vid Bysjöns strand.

Stenen, som 1906 utförts av Rackstadskonstären Bror Sahlström, har en mäktig inskription:

”Adlersparre planlade vid Sofielund fäderneslandets räddning 1809”.

Privat trädgårdskonst i den högre skolan, är ett understatement……

Jag for vidare mot Torsby via Charlottenberg och Gräsmark. Jag behövde tanka, och hoppades att Charlottenberg skulle kunna uppbringa en bensinstation. Döm om min förvåning när jag fann ett jättelikt shoppingcenter som erbjöd allt från grodmansdräkter till franska mamelucker!

Gräsmark är ett ödsligt område med gles bebyggelse. Här kan man tala om Värmlands djupa skogar, och ändå var jag inte uppe i de nordligaste delarna av landskapet.

Så reste sig så småningom Torsby i all sin glans framför min ögon.

Om man vidgar sitt perspektiv aningen, så kan man ibland undra varför många svenska samhällen är i så remarkabel avsaknad av charm. När man tänker på småstäder nere på kontinenten kommer alltid en trivsam bild inför ens ögon: små trevliga torg, härliga bagerier, vincaféer och seniora charmtroll i basker som spelar boule med ett rödvinsglas i handen och lummiga trädkronor över huvudena. Varför måste vi ha ett trist Coop i grådaskig cement, och ett socialkontor i sjabbigt tegel?

Detta är naturligtvis ingen hundraprocentig regel på varken den ena eller den andra sidan, men nog ser det ut som en tanke.

Torsby var inte alls på någon ytterkant, men inte svimmade man av förtjusning när man blickade ut över torget.

Hotell Björnidet låg på Torsbys paradgata vid stora torget. Utmärkt utsikt åt alla håll. Ett rejält blått trähus med vitmålade dörrar och fönsterkarmar. Jag stegade in, och räknade med att hälsas av en reslig fd björnjägare med respektingivande lekamen och ärrad av strider med vilda björnar. En skogsman som bytt bransch.

Ingalunda. Fram träder – om dock icke exakt grekisk adonis – en ung, mörk stilig man med ett vänligt leende. Han frågade om jag ville ha ett rum mot torget eller gården.

”Är det stökigt på Torsbys torg om nätterna”, frågade jag och blickade ut över det folktomma torget

”Inte direkt”, svarade han småleende. ”En och annan motorcykelbuse kanske – om lördagarna”

.Jag installerade mig i mitt” björnide”, som var av standardsnitt med fullgoda faciliteter. Saknade dock ett uppstoppat björnhuvud på väggen ovanför min kudde,men dessvärre fanns endast ett sockersött landskap i torftig penselföring. Det hade ju varit trevligt att ha en lurvig best ovanför ögonen när man somnade,

Jag gick ner i restaurangen, men ingenting lockade riktigt, så jag beslöt att ta en runda runt ”downtown” och se om det fanns någonting lockande. Till min stora förvåning hittade jag en asiatisk nudelrestaurang – en favoriträtt – och dök in. Ägarna hade kopierat asiatisk inredning på enklare syltor – dvs lysrör i taket och plastmöbler.

När jag vid något tillfälle i Vietnam frågade om inredningen i en restaurang fick jag det diplomatiska svaret:

”Folk kommer ju hit för att äta – inte beundra möblerna eller ambiencen”

Nudlarna var delikata, och när jag tittade ut på alla färgade ljusslingor som fanns i träden, tyckte jag att jag befann mig i Kina under det kinesiska nyåret. Då var städerna översmyckade med ljusdekorationer i grälla färger, nudlarna var extra goda och skränig musik fyllde luften.

”Smaka dä´ gött”, frågade garcon, och jag var genast tillbaka i Torsby.

”Mycket”, svarade jag och gick ut i ”vimlet”. En dam med liten hund hade utökat torgets gyllene beat.

Jag tog en kaffe på hotellet. 69 kronor.

Härligt internationellt ställe detta Torsby, tänkte jag. Först kinesiskt nyår och sedan riktiga Manhattanpriser. Jag gav en femma i dricks som stöd till mer ”björnifiering” av idet.

Nästa morgon regnade det ordentligt och och jag kunde endast skymta vackra Fryken genom en blågrå, fuktig ridå.

Stärkte mig med en kopp java i kulturorten Sunne, och väntade på att det skulle klarna lite, vilket det också gjorde. Jag åkte tillbaka till Arvika och sedan hem utefter Glafsfjorden. Vägen mellan Sunne och Arvika över Fryksdalen är en av de vackraste i Värmland. Visserligen kom jag från fel håll, men det var ju bara att gå ur bilen, och vända sig om.

Ett givet stopp på vägen var Glava kyrka. Fin sjuttonhundratalskyrka med berömda takmålningar. Jag gick in i kyrkan och satte mig ner en stund. Taket var överfullt med olika bibliska motiv. Jag fastnade speciellt för ett mustigt scenario där djävulen spetsade frivola, nakna damer på sin treudd för vidare transport till Helvetet. Ett otvetydigt kärleksbudskap kan man säga………

Åter hemma via Grums och Karlstad.

”Home, sweet home”, tänkte jag från min balkong, och saluterade de osaliga på ”min” kyrkogård med en varm tanke och en rövargrogg.