Så tonar en mycket folkkär sång av Alice Tegnér. Med stor glädje minns jag den brandgula boken med sånger från de fyra årstiderna, och andra teman. En absolut favorit var – och är – naturligtvis visan om krokodilerna och doktor Pillerman. ” Där ligga de och gäspa käkarna ur led….” Den texten innehåller också ett stort mått av idag icke gångbar vokabulär, men en gammal icke pk dinosaur störs inte det minsta av det.

Jag har ett mycket trevligt par som grannar i mitt hus på Stenstaliden. Herrskapet L och L. Väl rotade värmlänningar med ofelbar kunskap om allt som rör liv och leverne i detta förnämliga landskap. Känner alla från a till ö i Kristinehamn. Utbytet rör allt ifrån sevärdheter och natur till god mat och evenemang. Inte minst naturens erbjudanden.

Åter till herr Kantarell. Som den oblyga typ jag är, hade jag – som jag själv tyckte – försynt frågat om tillgången på god svamp i de värmländska skogarna, och var dessa trevligheter i så fall skulle kunna tänkas upphittas.

Monsieur L var vänlig nog att hörsamma dessa förfrågningar (någon nämnde någonting om tjat i sammanhanget – i all vänlighet naturligtvis), och en fin septemberdag var det dags att ge sig av.

Rustad med kraftiga promenadskor, plastpåse och stor entusiasm stegade jag ner till parkeringsplatsen där Monsieur L stod och väntade. En snabb blick på min utrustning renderade ett nesligt ögonkast:

”Inte ska man plocka svamp i plastpåse”, följt av:

”Gummistövlar är det bästa att ha på fötterna eftersom det har regnat mycket, och det är vått i skogen.”

Jag förklarade att gummistövlar inte ens med lupp gick att uppbringa i mitt hem.

Jag fick en härlig svampkorg, och en liten kniv med en fin mustasch i ena ändan.

För grovrensning av svampen på plats, minsann.

Även om det svenska köket inte är i världsklass så finns det en hel del finesser att ägna sig åt. Förträng hemskheter som Ölsupa – ingredienserna mjölk, mjöl, öl, socker och ingefära talar sitt eget kusliga språk. Vik undan för Kolbulle, dvs stelnad sluring, en simmig röra gjord av vitt fläskfett och korngryn. Definitivt ett extraordinärt bottennapp.

Njut i stället av sillbord, förnämliga lagrade storpipiga ostar och fantastiskt knäckebröd.

En sak i särklass som dessa karga och kyliga breddgrader har givit oss är säsongsprimörer som svamp, frukt och bär. Den korta säsongen gör att smakerna blir intensiva och mättade.

Kan någonting mäta sig med nyplockade smultron, ett rosarött underbart åkeröäpple eller en gyllengul, lättfräst kantarell.

Nu var vi på väg mot kantarellskogen. Jag ska självfallet inte avslöja några detaljer efter det förtroende som jag fått att bli guidad i de värmländska svampskogarna, men jag kan nog nämna att det var i en del av Värmland där det lustig nog finns två kyrkor med likartade namn.

En heter Visnums kyrka och den andra Visnums Kil. De ligger ganska nära varandra, men är mycket olika varandra i karaktär. Visnums kyrka invigdes 1733, och är en fin träkyrka klädd med spån. Klockstapeln är byggd av virket från den gamla medeltidskyrkan. Visnums Kils kyrka är från 1756 och byggd i sten. Även den ersatte en äldre medeltida träkyrka.

Eja om de gamla kyrkorna ändå fanns kvar!

I Visnums Kils kyrka finns en unik trästaty av S:t Göran och draken. Båda kyrkorna har ett antal medeltida träskulpturer. Barockbildhuggaren Bengt Svensson från Kristinehamn har utfört predikstolarna i båda kyrkorna.

Ett besök är väl investerad tid, och ger god inblick i lokal kulturhistoria.

En lustifikation i sammanhanget är att Herr N, min mentor, är född i Visnums Kil och således har enastående kunskap om allting i den bygden. Folk och fä, hus och mark. Dock, när jag tidigt i vår bekantskap frågade om bygden i allmänhet, och också nämnde svampskog, fick jag en mycket god exposé av kyrkor, gårdar, historia och släktband.

När jag – oförsiktigt nog – återkom till svampen gjorde Herr N som greve Moltke. Dvs teg på sju språk.

Herr N är en synnerligen intellektuell herre, men kanske inte en utpräglad naturmänniska.

Under Monsieur Ls ledning är vi nu mitt inne i storskogen. Vi passerade den största myrstack jag någonsin har sett, och stannade till ett ögonblick för att beundra de små flitiga vännernas fantastiska byggnadskonst.

Den sköna skogen med susande granar ger en alldeles särskild sorts ro. Återigen går tankarna till en svensk klassiker. Elsa Beskows sagor. Tomtar, mossa, bär och barr. Det goda slutet segrar alltid.

Se där, där har vi ju herr kantarell med sin hatt på nacken. Och en till, och ännu en…..

Svampkniven med sin fina mustasch gjorde mycket god nytta, och snart var min stora svampkorg fylld till brädden med de gula delikatesserna.

Min matlagningskonst är förvisso av det enklare slaget, men övning ger ju färdighet, och att drömma om fjärran mål kan aldrig vara fel.

”Krämig kantarellpasta med gremolatatopping” eller kanske ”chantarelles poêlées au vin”.

En djupröd dryck i ett antikt kristallglas.

Mmmm…. gott.