Efter ”indonesiengruppens” färgrika möte i Stockholm i juli (beskrivet i inlägget ”brännpunkt Jakarta”) funderade jag en hel del på tiden i Indonesien – och även mina andra utlandsposteringar.

En händelse tidigare på sommaren var ett startskott.

”Dear Annika,

It’s been a long time since we met in Jakarta, and it would be lovely to meet again. I would like to invite you to the opening of my art exhibition – Intercultural meeting between Nusa Tengara Barat – in Skara on June 6.

Kindest regards,

T M”

Döm om min förvåning när ett mail med denna extraordinära rubrik dök upp i min mailbox i början av sommaren. Jag fick fundera en lång stund för att lägga hela pusslet.

Nusa Tenggara Barat, västra Nusa Tenggara, är en ögrupp öster om Bali i Indonesien med ett mycket rikt kulturarv. Huvudöar är Lombok och Sumbawa.

En ung kollega, P, på ambassaden i Jakarta (jag arbetade där åren 2009-2013) hade en indonesisk flickvän. P kommer från Skara, och eftersom jag har växt upp i Mariestad (en annan västgötastad) fanns det mycket lokal historia att dryfta. När jag fick höra att Ps far var korvfabrikör i Skara knöts ett starkt band. Som ung hade jag ännu inte utvecklat smaken för diverse kulinariska finesser i stil med igelkottsben i nougat och parfymerad melon, utan korv var drömmen om det goda. En faiblesse som har följt mig till dags dato. Flickvännen T hade jag faktiskt bara träffat ett par gånger, men jag visste att hon var konstnär.

Jag hade ingen aning om att de hade flyttat tillbaka till Sverige, än mindre Skara.

Området runt Skara, Falköping och Lidköping benämnt Falbygden hör till Sveriges äldsta kulturlandskap med otaliga kulturminnesmärken i form av forntida gravplatser, medeltidskyrkor, kloster och urgamla stadsbildningar. Allt omgärdat av ett underbart landskap med böljande fält som odlats i tusentals år, vackra platåberg, och en mycket rik flora.

Korvfabrikör från Skara. Jag erbjöd genast P att framföra mitt intresse för eventuellt äktenskap med denna noble man. Att sluta sitt liv som korvätare i den sköna Falbygden tycktes mig som ett storslaget och härligt öde.

P lovade att framföra min propå. Sannerligen en ung man att lita på!

Kulturutbyte Nusa Tenggara Barat – Skara. Vilket otroligt – och synnerligen udda – kulturmöte! Självfallet skulle jag besöka vernissaget.

I den indonesiska myllan finns en makalös blandning av kultur från de många olika öarna.

I denna färgrika brygd finns urgamla myter, demoner, animism och magik, inramade av exotiska danser, magiska skuggspel och exklusiva textilier. Allt blandas på ett sublimt sätt i den tropiska hettan.

De jordnära svenska medeltidsbönderna i grov vadmal som plockade sten ur frusna landskap för att odla ett magert levebröd synes väsensfrämmande.

Jag har en rolig bok om indonesiska gamla vykort, och i inledningen hävdas att ”vykorten har sänts till en avlägsen och gråare värld, där begreppet Indonesien var en källa till fascination och förundran”. En slagfärdig summering.

Dock – fattiga bönder – ris eller säd – som under mäktiga religiösa övermakter kämpade för den dagliga överlevnaden var säkerligen en central gemensam nämnare.

Jag beslöt att kombinera vernissagebesöket med en rundresa till utvalda pärlor i regionen.

Första anhalt var den gamla gravplatsen Ekornavallen som är en unik plats med begravningsplatser från olika epoker. Från stenåldern till sen järnålder. Domarringar, gånggrifter, en hällkista, resta stenar och ett stort röse. En naturskön plats med svindlande perspektiv.

Jag erinrade mig en passage ur Linnés Västgötaresa:

”När allting annat tiga, tala stenarna.” Kan inte sägas bättre.

Nästa Kinnekulle och de otroliga Munkängarna, bl a berömda för sin ramslök. Munkarnas vidsträckta ängar var översållade med de vita ramslöksblommorna, och landskapet såg ut som om det var täckt av djup vit snö. Naturens skönhet och otroliga mångfald upphör aldrig att tjusa.

Med ramslökens starka vitlöksdoft i näsborrarna kom jag fram till Skara och vernissaget.

Ts konstutsällning ”Intercultural meeting between Nusa Tenggara Barrat and Skara” bygger på begreppet ”Triamulasi” från ön Sumbawa. Det betyder ”Tre Världar” och representerar människan, naturen och gudarna. Själva essensen i de dåtida samhällena i öst såväl som väst.

Några titlar på Ts tavlor ger en fingervisning:

”Loka” – en värld full av balans, lugn och optimism.

”The City of Dreamers”, Skara. En stad bräddad med historia, ett nav i svensk kultur, pilgrimsort och en prominent lärdomsstad och högsäte för akademi och kunskap. Men också en stad med människor med jordnära ambitioner och drömmar.

”Dalam Loka” – traditionell arkitektur på ön Sumbawa som bygger på en filosofi om människans begränsade roll i kosmos och vikten av att leva i harmoni med sin omgivning.

”Midsummer and Sagele” – tribut till naturen, vår svenska midsommar och den indonesiska skördefestivalen ”sagele”.

En mycket underhållande utställning med många perspektiv på olikheter, men också likheter mellan forntiden och nutiden i det mytomspunna öriket i öster och vår karga nord.

Så till slut – något minst lika spännande – den illustre korvfabrikören! En imponerande gentleman som motsvarade alla mina förväntningar. Vi hade ett mycket trevligt och roligt samtal om korv, Skara och Indonesien och inte minst det berömda giftermålet.

En härlig framtid låg framför mig – om ock i huvudsak på det platonska planet.