Faktiskt en av mina favoritfilmer. En politisk thriller från 1982 där en ung Mel Gibson spelar australisk journalist i ett Indonesien i uppror. Året är 1965. Indonesiens förste president Sukarno störtas i en kupp av general Suharto i det som kallats ”Massakern i Indonesien”. Under åren 1965 – 67 skedde en utrensning av misstänkta kommunister, och en halv miljon människor uppges ha dödats.

General Suharto tillträdde som president 1967 och förde fram till 1998 en politik kännetecknad av omfattande korruption och auktoritärt militärstyre.

Filmen ger en förtätad stämning mot bakgrund av det politiska tumultet. Indonesisk mysticism skildras bl a genom de berömda skuggspelen, som utförs av dvärgen Billy – filmens centralfigur.

Ett par timmars mångfacetterad underhållning, väl förankrad i den klassiska javanesiska kulturens dunkla föreställningsvärld.

Häromsistens fick jag ett telefonsamtal från en av kollegorna på ambassaden i Jakarta . P – en glad lax – och numera bosatt med indonesisk fru i Skara. De hade planer på att samla ett järngäng från tiden i Jakarta – 2009-14. Indeed – gamla fina tider.

Vi var ett muntert gäng – jag drygt sextio och de övriga unga diplomater med karriärerna framför sig. Administratör B var äldre än de unga, men yngre än jag. Unga herrar J och A var chica diplomatlejon för ett UD i tiden, och samtliga hade ett extraordinärt sinne för humor. Dvs samma som mitt eget. Synnerligen god personkemi således, och en underbar blandning av alla politikområden.

Vi var anförda av en färgsprakande hövding i kanariegult, som med ett brinnande intresse för främjande stolt framhöll Svedalas alla förträffligheter. Gud nåde den som hade oförskämdheten att vilja gå hem kl 8 på kvällen om det fanns minsta tillstymmelse till främjandeevent att delta i. Svensk-indonesisk vänskapsmatch i basket i Jakartas förorter exv….. tre timmars biltur i den fullkomligt omöjliga trafiken…one way.

Platsen för vår illustra återsamling skulle vara restaurang Gröne Jägaren på Söder i Stockholm. Ett ökänt gammalt vattenhål med härligt murkna förtecken Jag bokade genast ett rum på hotell Malmen tvärsöver gatan för att underlätta min logistik.

Hotell Malmen var också ett lokus med tveksamt rykte på den gamla goda tiden. Jag minns en afton i hotellbaren – 80-talet kanske – när en äldre man fick repliken:

”Du sluddrar farfar ”-

”På vilket språk då”? svarade den genialiske gamle mannen.

Om det skulle bli bekymmer på Gröne Jägaren eller på Malmen kunde jag kanske kontakta den katolske kardinalen Arborelius, biskop i Stockholms stift, och den högst rankade katolska officianten i Sverige. Kardinalen lär bo i närheten av Gröne Jagaren och han skulle säkerligen med glädje sträcka ut en hjälpande hand till en överförfriskad äldre dam från landet som råkat i trångmål.

Således laddat för an blöt och mycket rolig helafton.

Kvällen hade föregåtts av en tur till Fjäderholmarna – inklusive mina vänners barn. Uttröttade – obegripligt att tre barn i 6-årsåldern kan få en att till slut vilja ta till avancerat våld för ett ögonblicks tystnad- och redo för barnfritt festande styrde vi kosan mot Gröne Jägaren.

Dessvärre hade stället renoverats på ett synnerligen tråkigt sätt, och all gammal fin murrig patina var som bortblåst. Nu var det mer som en Finlandsfärja. Spriten var det dock inget fel på. Vi grundade med några stadiga groggar, och stämningen var hög. Unge A som kunde fredagens Stockholm by night föreslog ett annat ställe, och vi troppade av allt under livliga minnen från tiden på ambassaden.

”Kommer du ihåg när vi var absolut tvungna att skriva färdigt ett pm om Sveriges möjligheter att exportera den svenska modellen för äldrevård till Indonesien”, skrattade A.

”Om jag gör, svarade jag, och såg framför mig hur A och jag satt fastklistrade framför datorn klockan ett på natten med en rödvinsflaska mellan oss för att gjuta kraft i skrivandet. Ambassadören stod som en hök bakom oss och påminde i hög grad om en klassisk demondirigent.

Efter ett par år av lugn tillvaro i stillsamma Kristinehamn hade jag fullkomligt glömt hur storstan såg ut en sen fredagskväll. Götgatan var i det närmaste oframkomlig på grund av otaliga gäng med högludda festprissar – vår eminenta grupp inkluderad — och som kronan på verket susade horder av elcyklar fram i vansinnig fart, och kapade på ett hår när benen på en. Dock tog vi oss fram till As ställe som givetvis var fullt. Vidare till gamla anrika Kvarnen där det fanns plats.

Ljudvolymen på musiken är omöjlig att beskriva. Jag satt en halv meter från administratör B, och även om jag hade haft en megafon till min hjälp hade det varit svårt att kommunicera. Trots detta hade vi väldigt roligt, och gormade om gamla och nya tider – och GT-sexorna passerade revy.

Efter avslutade helkväll troppade vi av mot Malmen där de unga herrarna galant formerade sig i hedersvakt utanför porten till ett farväl. De skulle säkerligen vidare till nya ”hotta” ställen.- for some real action…

Följande morgon – inte direkt fräsch som en nyutsprungen ros – ringde jag till min väninna som jag skulle träffa senare den dagen.

”Har du fått halsfluss ”, frågade hon oroligt.

”Nej, jag var på restaurang Kvarnen igår kväll”, svarade jag och försökte – tämligen luggsliten – harkla mig upp till ett anständigt tonläge.

Brännpunkt Jakarta – inte för att jag på något sätt vill jämföra vår ofogs- och groggbaserade lilla indonesiska nod med filmens storpolitiska drama, men nog hade det varit en eldig fredagskväll………

Home sweet home, tänkte jag ett par dagar senare ute på min balkong med utblick över mina vänner – de osaliga själarna. Jag funderade över tidens tand, och de världsliga frestelser som ständigt lurar runt hörnet.

Härligt farliga, men härligt roliga….