Efter två års påtryckningar från min mentor herr N, är jag nu prenumerant på lokalbladet Nya Kristinehamnsposten. En källa till allehanda nyheter och observationer från K med omnejd. Folk stjäl öar, NN har fyllt sextio med pukor och slag, XX har vunnit i postkodlotteriet och restaurang Mastmagasinet bjuder på musikalisk soiree med bandet Eda Backboys. Dessutom kristinehamnare som skriver insändare och har sanningen i sin hand. Självklart en uppsjö av politisk käbbel i kommunen. Skämt åsido – en informativ lokaltidning.

Ett inslag som en kulen februaridag intresserade mig särskilt var en presentation av en bok med titeln ”Om utvandrare från Ölme 1869-1929”. Ölme är en liten ort några kilometer norr om K. Materialet är sammanställt av en grupp engagerade personer med anknytning till Ölme, och baserad på en stor mängd gamla brev som upphittades i Missionskyrkan i Elofstorp, Ölme, i samband med en renovering. Boken kunde nu köpas på missionshuset. Glad i hågen ringde jag till herr N, som också är mycket intresserad av lokala såväl som bredare historiska betraktelser. Självfallet hade herr N noterat detta och – möjligen mer förvånad över att undertecknad hade läst tidningen såpass noggrant – föreslog en utflykt för att inskaffa boken.

Sedan min ankomst till K föreligger följande ”arbetsfördelning” mellan Herr N och mig. Jag står för bilskjuts och lunch vid våra utflykter och Herr N står för illustra middagar i pampigt hus med elitgäster, eller konjak i trädgården för en inre, väl utvald krets. I’m sure I’m on the winning side.

Min röda Polo ”Lulabelle” tog oss snabbt till Missionshuset i Elofstorp, Ölme. Boken inhandlades – fin utgåva som inbjuder till läsning – och betalning erlades till de muntra damerna som skötte försäljningen. Så till den beryktade lunchen – mitt ansvarsområde – åtminstone pekuniärt. Utanför Missionshuset såldes varm korv, men det finns ju gränser för vilka bottennapp som man kan nedlåta sig till att finansiera.

”Har du hört talas om restaurang Räven i Väse”, frågade Herr N.

”Nej”, svarade jag, men tycktes mig minnas en skylt med en räv på vägen till Karlstad. Väse ligger mittemellan K och Karlstad.

”Har Monsieur ingen vargrestaurang att erbjuda”, tillade jag som ju är en varg. ”Dessvärre, icke, men Räven är ju en röd, fin kusin…”

Vi hittade Räven som visade sig bära det stolta namnet Bistro Räven.

Väse är ett litet samhälle med ett femtiotal hus, en livsmedelsbutik och en bensinmack. Räven visade sig vara en jättelokal i pubstil. Stora tvskärmar för engelsk fotboll, och öl i otal varianter. Dartspel naturligtvis. Även om alla Väsebor samlades här skulle lokalen inte vara halvfull.

Vi var de enda gästerna. Vi fick menyn och förväntade oss klassisk 70-talsmeny på enklare syltor såsom fläsknoisette med bearnaisesås och pommes frites. Friterad camembert med persilja. Till vår stora förvåning kunde man få gös med räksås och duchessepotatis. Hatten av för Räven.

”Vad sägs om ett glas vin till gösen”,föreslog jag. ”Chablis kanske”.

”Vi har Riesling”, svarade den trevlige kyparen. ”Det är ungefär samma sak”.

”Utmärkt”, sa herr N, som inte ville vara snorkig genom att i klara ordalag redogöra för skillnaden mellan Chablis och Riesling, utan snarare framstå som främjare av lokala konster. Gösen smakade förträffligt och var elegant arrangerad. Dubbelhatten av för Räven!

Det var en minst sagt egendomlig känsla att sitta på en lokal som var en kombination av större korvkiosk och fotbollshak, och äta superb gös med en bok om hårda tider för Ölmeborna under armen! Allt under Herr Ns eminenta utläggningar om smidig tillgång till Kristinehamns Bildarkiv, hur man på bästa sätt skaffar kristallplafond – ett måste för varje hem med självaktning – och fördelarna med att bo på ”rätt” sida om järnvägen. Jag har naturligtvis bara punktbelysning och bor på fel sida om järnvägen.

Mina tankar vandrade osökt bakåt i tiden. Jag har faktiskt en konkret anknytning till Värmland och Väse. Mina föräldrar, som ville hålla på med jordbruk, sökte sig från Stockholm på 40-talet, och hamnade efter diverse turer i Värmland – ett ställe som hette Ölmhult ett par mil nordost om Väse. Jag har besökt Ölmhult och ska i mustiga ordalag återge den historien i ett annat blogginlägg.

Ölmhult på 40-talet, utvandrare från Ölme i slutet av 1800-talet. Det är ju trots allt inte stenålder vi talat om, men nog känns det ofantligt avlägset! När man läser om livet för gemene man i Ölme på 1880-talet får man verkligen perspektiv på tillvaron.

Möjligheterna till försörjning var baserade på lantbruk. Piga eller dräng var den vanliga försörjningen för ungdomar. Hårt och slitsamt och mager utdelning.

”Jag vill inte vara den som alltid först av alla går upp i ottan och mjölkar korna för nästan ingenting. Det måste finnas något annat”. Så beskriver en piga sina livsbetingelser.

Ännu längre ner på samhällsstegen fanns rotehjon, dvs fattiga människor, som fick flytta runt mellan gårdarna för att det ekonomiska ansvaret att ta hand om dem skulle fördelas rättvist. Dåtidens socialhjälp.

Nog fanns det skälig grund för utvandring.

Gösen smakade gott, Herr Ns riesling blänkte i glaset, och livet erbjöd ett gyllene ögonblick av intressanta reflektioner.

Egendomligt att jag hamnade i Värmland, tänkte jag. Jag ville ju till Manhattan! Precis som Ölmeborna på 1870-talet ville till Amerika.

Vilka mystiska makter förde mig hit och har fått mig att – om inte precis vara ett med den värmländska myllan – dock stortrivas Det är ju trots allt en viss skillnad mellan Manhattan och Kristinehamn…

Fädrens urvilja eller en nyckfull ödesgudinna kanske. En oväntad mentor som blandar korten och ger…

Sådana funderingar kan uppstå över en delikat gös med Herr N på Bistro Räven i Väse.