Jag är mycket intresserad av sport – mot alla odds kan man kanske tycka. Favoritgrenarna är tennis, alpint och ishockey. Smärtgränsen går vid bandy och handboll (facktermen gurkburk till trots – jag älskar slanggurka). Dödstrista och nesliga grenar på alla sätt och vis.

Det fantastiska med sport är att den bäste vinner. Inget dividerande om dålig dag, oslipade skridskor eller motvind. Måttstocken är absolut – snabbast, högst, flest antal mål eller vad det nu kan vara. Inget utrymme för godtycke.

Som en konsekvens av detta resonemang väljer jag det bästa. Inga lokala uppgörelser mellan Brunflo IK och Sudrets HC. Inget intresse för sportens danande av ungdomar eller kollektiv samhörighetskänsla. OS, VM, världscuper och Grands Slams. That’s the spirit!

Nyligen följde jag juniorvärldsmästerskapen i ishockey. Det ryska laget tränas av Larionov- en storspelare i Sovjetunionens ”mördarfemma” på 80-talet. När Krutov, Larionov, Makarov, Fetisov och Kasatonov – underbara isgudar – rullade in i rött, visste man att dödens svärd hängde över alla andra lag. Larionovs juniorer rankas som ett av de absolut skickligaste lagen. Alla mina förhoppningar grusades – dessa efterträdare till de forna storstjärnorna fick inte ens medalj! Finland besegrade Ryssland, och USA gav kanadensarna på pälsen. Ur led är tiden!

Ishockeyns coacher har en underbar förmåga att se ut som maffiaunderhuggare med stenansikten i sina fula koboltblåa polyesterkavajer och scharlakansröda smala slipsar. Endast frenesin i det ständiga tuggummituggandet kan avslöja en viss anspänning. Jag hoppas att Larionov hade ett tuggummi av sorten extra strong supermint med ett rejält stänk vodka för att kunna ta den utomordentliga nesan att inte ens hamna på medaljplats.

Marcel Hirscher – österrikisk superstjärna inom det alpina har vunnit otaliga världscupsegrar – år ut och år in. Således en man i min smak. Visserligen har svenska Myhrer och andra utmanat en och annan gång – men sällan dragit det längsta strået. Uråkning i det andra åket – så förargligt kära ni. Skidorna hackade – synnerligen otursamt käre vän. Hirscher har nu avslutat sin skidkarriär, men det finns ingen solklar efterträdare.

En mycket pålitlig man i min idolkrets är serben Djokovic. Extraordinärt framgångsrik tennisstjärna som rankats världsetta i ett antal år. Visserligen kan han vara lite lynnig och kasta bollar på linjedomarna – men finessen med att vara bäst är att man kan kosta på sig slika smärre felsteg. Djokovic har bjudit på otaliga högtidsstunder i form av femsetare mot Nadal, Federer och Murray. Sorgligt nog är nu dessa herrar – ”de fyra stora” – inne på sista kapitlet. Ålder är dessvärre inte förhandlingsbart. Den unge ryssen Medvedev – tennisgeni med stor personlighet – är en av supertalangerna i den nya generationen. Hoppas nu bara att han kommer att vinna det mesta fram till 2025.

Sport bygger på dramatik så en rimlig fråga är ju varför det är spännande om samma figurer alltid tar hem spelet. Det kan man undra. Antingen är det så att jag har en – osund? – faiblesse för övermänniskor. Kanske är minnet inte lika bra som tidigare. Svårt att komma ihåg nya namn. En blandning av båda kanske…..

Ryssland/Sovjetunionen, Djokovic och Hirscher – hurra hurra hurra!