Jag stod på min inglasade balkong och tittade ut över staden. Min lägenhet är högt belägen och på kvällen tindrar K som ett litet smycke med löften om allsköns urbana lockelser – 20 000 invånare sätter ramverket och lägger ribban på en rimlig nivå.

Några historiska tillbakablickar:

Staden fick sina stadsprivilegier 1642 av drottning Kristinas förmyndarregering. Orten hade tidigare hetat Bro, men fick nu ett nytt namn till drottningens ära. Bro nämndes första gången 1362 och utvecklades till en viktig marknadsplats och genomfartsled för handeln med järn. Från 1600-talet till 1800-talets mitt blomstrade handeln med det viktiga stångjärnet, som från Bergslagen via vattenvägar och slutligen på den sk ”järnleden” till lands forslades till Kristinehamn, och vidare till västkusten för export. Under en lång tid sattes världspriset på järn i Kristinehamn. Den sk Fastingsmarknaden i Kristinehamn var central för denna kommers. Djärva själar har dristat sig till att jämföra den tidens Kristinehamn med dagens Wall Street… Stolta stad! Kristinehamns vapen är en Bojort, ett stiligt skepp för järntransport, som vittnar om stadens magnifika historia. Under 1800-talets senare del var de gamla järnbrukens tid över och nya vindar blåste.

Dagens Kristinehamn har som de flesta svenska småstäder fått sin dos av det ”underbara samarbetet” mellan socialdemokrater och kooperationen, som på 1960- och 70-talen glatt raserade gamla fina miljöer och byggde mördande trista kåkar i billiga material, som får en att vilja falla ned död av tristess och vantrivsel. Ett fåtal småstäder – Nora, Mariefred och Eksjö t ex har klarat sig från detta, men resten är offer. Kristinehamn är inget undantag, men bjuder dock på ett antal pärlor.

Låt oss ta en promenad från Stenstaliden, gatan där jag bor. På väg till stans centrum – ca 25 minuters rask promenad – passerar man en liten, gammal och mycket vacker kyrkogård, som tidigare hörde till Mariebergs mentalsjukhus. Mer om detta i ett annat blogginlägg. Gravstenarna har nobel patina, och platsen är underbart enslig med gamla, aningen mossbelupna stenar, och mycket vackra träd. Jag tycker jag att jag är i mycket gott sällskap när jag passerar viloplatsen för dessa vilsna själar, och skänker dem en varm tanke.

Via Fastingsgatan (namnet efter den berömda marknaden) kommer man till den så kallade villastaden. Små och medelstora villor – somliga mycket pittoreska i Villa Villekullastil. Därefter väntar ett sprudlande centrum. Man kan ha mycket för sig i min lilla stad. Idag ska jag ta en shoppingrunda.

Jag är mycket förtjust i saker, och kan inte alls förstå argument i stil med: ”Ska du köpa en väska till – du har ju redan massor.” ”Visst, men inte en som ser ut så här ” är mitt” – aningen politiskt inkorrekta – svar. ”En konjaksfärgad klassisk modell i underbart italienskt läder kan passa om kommundirektören skulle bjuda på lunch”. Staden är trots allt borgerlig. Må allas vår Greta få in mig på den rätta vägen ….

Kungsgatan är – som i de flesta svenska småstäder – naturligtvis navet för kommersen. Här finns en del av de stora kedjorna – men det finns också trevliga småaffärer. En förträfflig ostaffär hör till livets glädjeämnen. En stor bit 18 månaders lagrad greve är en kunglig njutning, och har man varit snäll får man också några härliga franska vitmögelostar. Min farfars uttryck: en lagrad ost ska lukta som gamla trötta kyparfötter – får mig inte att darra på manschetten det allra minsta. ”En stor bit gorgonzola, tack.”

Bokhandeln är ett smycke för staden. Den hette tidigare Perssons bokhandel och skylten finns fortfarande kvar. Idag heter den Skeppsakademin och vittnar om en marin nisch. Huset är vackert och har anor från 1895, vilket ger extra poäng, En trevlig senior gentleman (sjöbuss som har gått i land kanske) är herre på täppan. Det här är en bokhandel med böcker och inte bara porslinselefanter och gratulationskort. Hurra! Det finns också en liten ”antikvariatsavdelning”, där man kan fynda. Jag hittade Heinrich Böll och Eyvind Johnson. ”Aha”, sa den sympatiske sjöbussen. ”Det tunga artilleriet idag”. Jag är också en stor deckarfantast, och har ofta diskuterat preferenser med denne förträfflige bokhandlare. Min pappa lärde mig att kvalitet – i deckarbranschen – ska mätas i antalet avsparkade huvuden och liter blod. En paroll som jag tycker är prima. ”Det kommer snart en ny Nesbo”, fortsatte vår eminente sjöbuss. En norsk deckarförfattare som förvisso vet att det ska flyta blod – i stora mängder.

Granne med den underbara bokhandeln finns en liten affär med garn, tyger och allsköns hemtextilvaror som drivs av ett driftigt par. Frun syr, ändrar, stickar, lagar osv, och mannen gör nycklar, lagar skor och ombesörjer kemtvätt. Jag är säker på att de skulle kunna snida ett snyggt träben till mig om behov uppstod. Bra att veta, eller hur! Affären ståtar bl a med en mycket stor samling av olika typer av band. Breda, smala, prickiga, rutiga, i siden, i bomull …. you name it. En liten – udda? – böjelse jag har är ett sofistikerat galleri av leksaksdjur. Jag ska presentera alla i ett annat blogginlägg. Idag var jag på jakt efter ett nytt band till en fluga åt Sir Godfrey. Sir Godfrey är en filtgroda iklädd gulrutig jackett och fluga, och är vice bibliotekarie i mitt hem. Jag har haft långa diskussioner med den trevliga banddamen om många av mina djur, och hon är speciellt förtjust i min groda, som jag naturligtvis har tagit med till butiken för gemensamma bedömningar av lämpliga band. Efter ingående överläggningar blev det ett smalt grönrutigt band och ett lite bredare, omönstrat gult. Påsken närmade sig och välutbildade grodor är fåfänga.

Med ostar, Böll, Johnson och nya band till Sir Godfreys fluga tågar jag hem – saluterar mina vänner på kyrkogården – och går ut på balkongen och njuter av Wall Street von oben. New York med värmlandsknorr – indeed!