Snart två år i Kristinehamn!! Tanken svindlar över tidens obevekliga gång.

Visserligen får man väl fastslå att det finns finns en del att säga om likheterna mellan New York och Kristinehamn, trots mäklarens glada tillrop om ”Manhattan med värmlandsknorr”. Må så vara, men vardagen i K har verkligen bjudit på en härlig mylla av episoder, möten, människor, natur och kultur som förgyllt min vardag. Kanske inte the Big Apple direkt, men definitivt ett litet och mycket välsmakande krusbär.

Lupa Lingua ska nu vara en blandning av lustifikationer i det dagliga värmlandska livet, men också lite mer sakliga dagboksanteckningar.

Jag börjar med en förarglig incident.

Jag har alltid betraktat mig som en laglydig – om dock aningen udda – figur i det svenska folkhemmet. Döm om min förvåning när jag en dag fiskade upp ett brev från polisen ur mitt postfack.

NI ÄR KRIMINELL!

Visserligen var det inte den exakta ordalydelsen, men det kändes som om en ondsint ordningsmakt – långt ifrån den gemytlige Tusse Batong som man kände som barn – var redo med handfängsel och en jordkula med galler för att skydda värmlänningarna från en hotfull samhällsfiende. Nu har jag ju lyckligtvis en mycket pålitlig vän, Herr N – väl etablerad i Kristinehamns elit – som iförd lämplig utstyrsel för fängelsebesök (basker och oöm manchesterkavaj kanske) och med stor pondus säkert skulle komma till undsättning med en baguette innehållande en raspig fil för utbrytning. Vi är båda aningen konservativa och tror på gamla hederliga metoder.

Jag öppnade kuvertet och det innehöll ett långt brev och ett foto på mig bakom ratten samt bilens registreringsnummer. Ni har kört 4 kilometer för fort på en 70-väg och enligt lagen ska ni betala 1500 kr i böter! Så nesligt – jag har bott i Peking, Jakarta och Khabul, och kunde kanske tänka mig mer extravaganta scenarier: obskyr utlänning identifierad som länk i sofistikerat nätverk för smuggling av antikviteter, eller notorisk småskalig finansgangster tömmer sparkonton i tuff megaekonomi.

Jag läste vidare i polisens brev: skicka tillbaka en bekräftelse på att det är ni som kör bilen. Med ett foto på mig vid ratten och registreringsnummer undrade jag vad polisen trodde att det fanns för alternativa svar! Nej, det är inte jag på fotot – det är en dubbelgångare från Kristinehamns slum som tagit min bil utan olovandes!

Insåg dock att kampen mot en avancerad administration inte skulle utfalla till min fördel i det långa loppet. Förmodligen skulle det bli extra böter för uppstudsighet mot tjänsteman, och leda till ny diger brevväxling. Så jag medgav att jag var jag.

Efter detta kom ett nytt brev med en lång utläggning om betalningen. Godkände jag beloppet, och på vilket sätt, och när ville jag betala? Jag motstod frestelsen att spörja om jag kunde skicka min häst Heliogabalus med mynt i munnen – polisen skulle kanske inte uppskatta slik förnämlig propå – och tog mig helt fräckt friheten att betala summan utan krus samma dag.

Visserligen är det berömvärt att överårig rattdrulle får häva upp sin röst. Dock kan man kanske tycka att polisen skulle spara krutet till de verkligt svårartade busarna. Ett kärnfullt meddelande från rättsstaten hade räckt:

Ni har kört för fort! Betala genast kosingen hundturk! Annars blir det handfängsel och jordkula!

Undra på att polisen behöver resurser…….