”Vad  har du för preferenser”,  frågade den energiske mäklaren   – en säljare med  synnerligen god knoddfart – under det att han förevisade vad som fanns  att välja på  för de sekiner som jag hade att tillgå.  ”Jag hade allra helst velat ha en vindsvåning  – minst 250 kvm – på Manhattan”, svarade jag utan att  rodna det allra minsta. ”Nu är vi ju i Värmland”, replikerade den energiske och aldrig svarslöse  förmedlaren, som på intet sätt ville göra kunden besviken, och fortsatte:  ”Jag har säkert något som kan likna Manhattan –  fast med en  Värmlandsknorr”.  ”Strålande”, svarade jag.

Ett par månader senare – Värmlandsknorren hade efter omfattande inre monologer  och viss ruelse realiserats  – var flyttgubbarna och packade mina saker i Stockholm. ”Det blir nog en enkel match”,  förklarade jag. ”Jag är minimalist”. Gubbarna betraktade en jättesamling av tunga kinesiska konstböcker, ett cd- och inte minst dvdförråd,  som kunde hålla samtliga värmlänningar med intressen alltifrån ”Die Hard 32” till ”Bibelns Historier” roade under ett bra tag,  min flodhästsamling av ansenlig volym,  ett berg av handväskor och skor, och inte minst all fin sten som plockats av mig i olika skogar och terränger. Gubbarna rasslade med sina halskedjor och  örhängen, och spände musklerna som  var täckta av all slags tatueringar. Om jag inte hade vetat att de tillhörde flyttfirman, hade jag sjappat.

Ska gråstenen med”,  sa de med viss irritation och indikerade tydligt att mitt prat om minimalism blottade en avgrundsdjup brist på självinsikt. ”Det här är bara en liten del av samlingen”, förklarade jag .  ”Jag har redan kört ner en hel del i Lulabelle”.  ”Lulabelle”?  Gubbarna  såg undrande ut. ”Min leasade polo”,  svarade jag med viss försiktighet. Gråstenen och bilar med franska hålldamsnamn satte punkt för en fortsatt dialog i de sfärerna. Vidare  diskussion rörde rent praktiska frågor. Tanten är knas – uttalades inte explicit, men andemeningen var inte att missta sig på.

Ett vasst strå  med  Manhattan med Värmlandsknorr är en stor inglasad balkong på sjätte våningen med panoramautsikt  över Värmlands skogar och Vänern,  och inte minst en fantastisk kvällshimmel.

Nöjd stod jag på min balkong med en god drink som moraliskt stöd och tittade på  en makalös solnedgång,   och ett  Kristinehamn som glänste som ett litet  – men dock  – smycke.

Shanghai i Värmland, tänkte jag belåtet och läppjade på min vodka tonic.