Fyrbenta vargar är naturligtvis synnerligen vältränade och koordinerade specimen som målmedvetet jagar harpaltar och åkersork utan att fastna i fällor eller ramla omkull. För den lilla unika gruppen av tvåbenta vargar är det naturligtvis inte lika enkelt –  i synnerhet inte om man är en senior dito.

Trots oerhört strukturerad och disciplinerad träning hos diaboliske herr Chandra på Elite Gym, var det ett litet ärtben i handleden som hade råkat undgå kadaverdisciplinen i  drillningen, och helt oförskämt sprack när vår tvåbente varg tittade upp i stjärnorna och drömde om gamla goda preussiska tider, och samtidigt gick nerför en hal trappa i höga klackar.  Snyggt,  men inte pråligt, sa Fan och målade svansen ärtgrön!

Den diaboliske herr Chandra från Elite Gym är batak (dvs ung herre från Sumatra som rakt på sak förmedlar sitt budskap utan omsvep och inte använder de javanesiska kringelikrokarna för att exempelvis tala om att det inte regnar:  ”det kanske är så att det  inte regnar,  men trots allt gör det ju faktiskt det, men inte regnar det om ni inte vill att det inte ska regna, det är ju inte jag som bestämmer om det regnar, vad tycker ni, visst regnar det väl kanske trots allt, fast bara lite…”

Mitt första möte med herr Chandra var präglat av skräckblandad förtjusning. En kort och synnerligen vältränad ung man, som förvisso såg ut som en uppochnedvänd triangel.  Jag frågade min kamrat som var med som moraliskt stöd,  om tränare i allmänhet såg ut som om de skulle kunna stiga till väders utan luftballong,  och om de måste ha magneter under träningsskorna för att stå stadigt på golvet.   Nu ska du inte dumma dig, sa mitt moraliska stöd –  han vet ju i alla fall hur man gör. Det här blir alla tiders för dig!!

Första övningen med herr Chandra var mätning av  vikt och fettdepåer – mina alltså. För att mäta de senare användes ett platsverktyg som såg ut som ett krododilgap med alla huggtänder redo.  In med krododilhugget i min överarm,  vilket föranledde unge herr Chandra att förhöra sig om mina matvanor.  Vitt vin och franska dessertostar är gott,  sa jag instinktivt, fast maskrosbiffar och purjolöksjuice är ju också utsökt!  Vitt vin och franska ostar, sa Chandra som av någon egendomlig anledning inte hade tagit till sig det vegetariska inlägget, utan fastnat i den underbara, men inte så nyttiga avdelningen med doftande brie och camembert. ”Inte undra på att det är som det är, Madame!”  Vad menar ni med det tänkte jag säga, men fann efter visst övervägande frågan retorisk.

Alas – upp i romerska ringar och ner i spagat på golvet och all tänkbara krumbukter dessemellan!   ”Two more  Madame, more focus Madame,” dundrade vår frisksportarbatak, och jag saknade verkligen den javanesiska elegansen som snarare skulle ha låtit så här: bästa Madame, vänligen böj armen i lätt vinkel och lyft högerfot – försikigt Ibu – och bara om ni vill förstås….

Men tvåbenta vargar är ju resultatinriktade på mycket tydligt uppdrag av politikområdets fru Minister,  och jag gjorde mitt bästa i den underbara Super Power Press-apparaten under unge herr  Chandras eminenta ledning.  Ett år senare, något lättare och med stiliga bicepsmuskler försedd,  var jag helt övertygad om att ingenting mer fanns att tillägga i ärendet,  och således redo att ta emot stora Strumpebandsordens mindre sportmedalj i tretandad bronsprägling.  Berömmet från samme herr Chandra var emellertid aningen lågmält:  It’s a good start,  Madame”.

För att ytterligare göra vår tvåbente varg modstulen hade ett ärtben varit arrogant nog uppträda i spricka efter en säkerligen stilfull men aningen olycksam saltomortal.

Det blev således en jul i gips för Lupalingua. Synnerligen opraktiskt, missklädsamt och tråkigt. Iförd råttgråa mysbyxor utan vresiga,  gipsfientliga knappar, rostbrun tältblus med trumpetärmar som gick att dra över huvudet,  och med en utandning som inte riktigt kändes som den allra fräschaste morgonbrisen (de små färdigträdda tandflossningsgafflarna som inköpts på apotek Guardian gjorde på intet sätt susen) sjönk jag ned i min fåtölj och roade mig med en favoritgren: amerikanskt dussinvåld. Just när Rambo var på väg att strypa svarta ondsinnade djungelormar med vänstra handen och ta kål på uppstudsiga gerillavietnameser med machete med den högra, tänkte jag på min pappas goda uppfostran som bland annat gav vid handen: ”filmkvalitet,  lilla gumman, mäts i liter av  blod och antal avhuggna huvuden”.

Julefrid – måhända, men med tonvikt på att stjärnan förvisso var mycket fjärran.